Kunskapsföraktet häpnar. Niklas Wykman sa 2011 (3:18) att Muf måste bli mer intellektuella men med den här nyårshälsningen verkar man vara påväg i motsatt riktning.

John Maynard Keynes sa en gång, för att citera en död överklassgubbe, att ”praktiska män som anser sig stå över teorin lyssnar oftast på någon död pennfäktare från förr vars namn de har glömt för länge sedan”. Detta gäller självklart även för Muf. Det gick till och med snabbare än man först skulle tro. För nästan 30 dagar sedan skrev Muf att man inte skulle lyssna på gamla döda överklassgubbar, för fyra dagar sen så gick de till attack mot förmynderisamhället.

Förmynderisamhället har hamnat allt mer på tapeten sen Mattias Svensson skrev ”Glädjedödarna – en bok om förmynderi”. Mattias Svensson är förvisso ingen död överklassgubbe, däremot så refererar han i sin bok flitigt till de idéer och tankar som den döda överklassgubben John Stuart Mill hade.

Vidare så har Mattias Svensson även skrivit rapporten ”John Stuart Mill vs den borgerliga regeringens folkhälsopolitik”. Där skriver han bland annat:
Med hjälp av John Stuart Mills försvar av livsstilsfriheten kan vi konstatera att regeringen på folkhälsoområdet saknar utgångspunkt i områden där individen är suverän att fatta egna beslut. Regeringen saknar problematisering av huruvida lagstiftning och skatter är legitima
åtgärder mot upplevda problem. Likaså saknas perspektiv på vilka förhoppningar man rimligtvis kan ha på vad ingrepp i människors livsstil och nöjen kan ha för konsekvenser på människors karaktär och vänskapsband.

I Moderaternas artikel kan vi läsa att:
Att förespråka förbud är väldigt enkelt – att utvärdera resultat är svårare. Moderaternas framgång handlar i grunden om att våga försvara valfriheten och inte frestas för att ta de enkla utvägarna. Vårt löfte för 2012 blir att alltid stå i försvar för den enskildes rätt och valfrihet och inte utvecklas till ett förbudsparti.

Om det där inte är ett klassiskt fall av att lyssna på en död pennfäktare vars namn man glömt bort, då vet jag inte vad som är det.

John Stuart Mill argumenterade för att yttrandefriheten var nödvändig då ingen var allvetande. Vi formar våra åsikter genom diskussioner och om dessa diskussioner inte får ta plats kommer vi aldrig att utveckla våra åsikter. Yttrandefriheten krävs för att vårt samhälle ska växa framåt och att vi ska kunna utveckla våra egna tankar.

När man tar till politiskt våld så går man emot denna idé då man menar att man kan tillräckligt mycket för att inte behöva lyssna på någon annan, man kan allt helt enkelt. Hur mycket kan dessa personer som tar till våld egentligen? Kan de verkligen allting? Eller kan de kanske inte särskilt mycket alls? För att besvara den frågan ska jag använda mig av en årsrapport från Revolutionära Fronten, RF, där de bland annat berättar om en föreläsning om den Italienske kommunisten Antonio Gramsci de hade.

För att förstå varför Gramsci är så intressant för en kommunist måste vi titta på en förutsägelse Karl Marx gjorde. Marx hävdade att alla regeringarna i de kapitalistiska länderna kommer att störtas av arbetarklassen förr eller senare. Då detta inte hände utan revolutionen snarare skedde i länder som Ryssland stod kommunisterna med ett problem, de kapitalistiska regeringarna störtades inte av sina egna arbetarklasser. Som kuriosa kan man nämna att Nikita Chrusjtjov i ett tal år 1961 hälsade amerikanerna att “your own workingclass will bury you” trots att Marx förutsägelse uppenbarligen inte stämde vilket visar de enorma skygglapparna man hade i Sovjet.

Gramsci var ledare för det italienska kommunistpartiet och greps på 20talet och sattes i fängelse. Under sin fängelsevistelse skrev Gramsci “Prison Notebooks” där han presenterade teorin om en kulturell hegemoni. Gramsci menade att anledningen till att revolutioner inte ägt rum i alla kapitalistiska länder berodde på att det fanns ett system i dessa länder som gjorde att att arbetarklassen passiviserades. Det borgerliga tankesättet internaliserades i arbetarklassen genom utbildningssystemet, genom medierna och andra institutioner i samhället.

I aktivitetsrapporten från Revolutionära Fronten beskriver textförfattaren hegemonin som någonting extremt konkret, några tidningar ägs av kapitalister etc. Jag skulle snarare vilja påstå att en lika stor del av hegemonin som den borgerliga intellektualismen är det faktum att arbetarklassen passiveras fullständigt vilket inte nämns alls i texten.

Vidare skriver man att man ska fokusera att “föra ut vår egen kulturella hegemoni”. För det första, en hegemoni för man inte ut, den är någonting som råder. För det andra så kan man inte ha en liten egen hegemoni i källaren, hegemon är det grekiska ordet för härskare och om borgerligheten har en hegemoni hur ska man då själv kunna ha en vid sidan om? Däremot kan man sträva efter att skapa en mothegemoni men det är lite annorlunda. Dessutom så tror jag att Gramsci skulle förvånas av hur lätt RF ser på hegemonin. Kan man bryta en hegemoni över en natt? Jag tvivlar på det. RF skriver att

det ligger även ett stort ansvar på oss på individnivå (inte minst i utvecklandet av webbtidningen) att bilda och radikalisera vår omgivning och lära dem att kritisera och tänka kring inte bara den liberala hegemonin som påverkar oss alla

Jo. Fast ska man utmana den kulturella hegemonin behövs det nog betydligt bättre planer och mer långsiktighet än att man ska snacka med sina polare om den liberala pressen. Att de borgerliga värderingarna anses som sunt förnuft skulle man snarare behöva utmana med tankesmedjearbete och liknande.

Denna kritik mot revolutionärerna kanske är lite hård. De har ändå förstått grundpoängen med Gramsci. Problemet blir dock att om man ska misshandla någon och inte har full koll, hur kan man hävda att politiskt våld är rätt om man tror att man “för ut en hegemoni”? Slutligen vill jag också fråga hur man kunde misshandla någon innan en föreläsning om Gramsci, det blir tämligen svårt att vara kommunist utan den teoretiska kunskap han bidrog med.

Min poäng här är alltså att politiskt våld är en dålig idé eftersom ingen kan veta allt. Jag är inte marxist utan läser mer litteratur av liberal karaktär men kunde trots det ifrågasätta rätt många formuleringar i en väldigt kort text, hur mycket kan man då? Iallafall inte tillräckligt för att ens inför sig själv kunna hävda att politiskt våld kan vara korrekt.

För den som är mer nyfiken på Gramsci kan man läsa denna text:

http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=3202&Itemid=26

I Mona Sahlins Almedalstal 2010 (27:10 in ungefär) så verkar det nämligen inte vara Urban Ahlin som är tilltänkt för posten, utan den förre utrikesministern Jan Eliasson. Så här lät det då:

Allra sist så vill jag säga såhär,
Här nedanför så sitter förre utrikesministern Jan Eliasson – och när jag ser dig vet du vad jag tänker på då; ibland det var faktiskt bättre förr.

Samma vecka som nuvarande utrikesminister Carl Bildt blev indragen i förundersökning för sina affärer i Lundin Oil så blev Jan Eliasson här utsedd av FN:s generalsekreterare  till speciell ambassadör för FN:s millenniemål. Det är vår Jan det.

Det här fick Jan för sitt långa FN-engagemang, hans arbete för fred i Sudan, för kampen mot fattigdom och inte minst kampen för rent vatten.

Kamp för rent vatten åt människor i världen – eller för vinster i global oljebusiness. Nog finns det skillnader i politiken och här nere sitter en väldigt tydlig sån.

Det är för mig svårt att tolka det här på något annat sätt än att det var Jan Eliasson som Mona Sahlin ville ha som utrikesminister i en rödgrön regering, inte Urban Ahlin.

Media: SvD SvD DN Expressen

År 1911 fick de flesta män rösta i allmänna val och tio år senare fick även kvinnor gör det. Nu nästan 100 år senare anser vi att det är dags att ta nästa steg i denna utveckling och låta barn vara med och rösta!

På Miljöpartiets kongress i Alingsås år 1995 ändrade Miljöpartiet åsikt och blev för 16-årsrösträttsålder. Argumenten för sänkningen var tydliga och liknar de för demokrati överlag. Med en lägre rösträttsålder känner sig en större grupp människor delaktiga i besluten och respekterar dem, en större grupp människor bidrar och gör att besluten har bättre kvalitet och en större grupp människor kan påverka sin egen vardag.

Då kan man ställa en viktig fråga: varför stanna vid 16? Vissa menar att det handlar om mognad och intelligens. Det argumentet brister dock eftersom något typ av mognadstest vore bättre då. Problemet med ett test är att demokrati ska handla om att man bidrar med sin åsikt om samhället oavsett hur mycket man vet. Därför är både ett intelligenstest och en rösträttsålder osmakliga om vi strävar efter ett demokratiskt samhälle.

Av samma anledningar som gör att vi vill sänka rösträttsåldern till 16 föreslår vi nu att vi går hela vägen och avskaffar rösträttsåldern helt så att alla oavsett ålder får. Rösträttsåldern klumpar ihop individer och håller ute 20% av Sveriges befolkning från den politiska arenan.

Vissa menar att om barn får möjlighet att rösta så skulle de bara rösta som sina föräldrar. I början av 1900-tal användes samma argument i Sverige fast då var det kvinnor som man sa skulle rösta som sina män om de fick rösträtt. Idag är det en självklarhet att det inte är så och samma gäller även för barn. Barn är också människor och har egna viljor och tankar om hur de vill leva sina liv och vilken regering de vill ha.

Andra säger att detta skulle vara praktiskt omöjligt. Barn som är så unga att de inte vet vad det är att rösta kan väl inte rösta? Nej, det är svårt rent tekniskt men det är inte heller meningen. Meningen är att barn ska rösta när de vill rösta och kunna delta i samhällsbyggandet när de känner för det; den möjligheten finns inte idag.

Demokrati handlar om att inkludera folk i beslutsprocessen och rösträttsåldern gör exakt tvärtom. Därför yrkar vi

-Att Miljöpartiet de gröna verkar för att avskaffa rösträttsåldern

Benjamin Juhlin

———————————————-

Om du vill stödja den här motionen och är medlem i Grön Ungdom får du gärna höra av dig till gu@mp.se och berätta att du stödjer motionen ”Avskaffa rösträttsåldern”. Märk mejlet motionsstöd, sista datum för stöd är den 15 januari.

Grön Ungdoms tidning Avtryck skrivs av våra egna medlemmar och vi söker nu dig som vill arbeta med tidningen. Avtrycksredaktion väljs på RÅM och vi söker dig som vill arbeta med att förbättra Avtryck 2012-2013. Vill du vara chefredaktör eller arbeta med texter, layout och bild så är det här uppdraget för dig. Skicka kontaktuppgifter och en motivering till varför du ska få sitta i Avtrycksredaktionen till benjamin.juhlin@mp.se senast den 13 januari så behandlar vi din kandidatur! Grön Ungdoms valberedning

Först en insändare jag skrev till Östersundsposten där jag under rubriken ”Låt den vegetariska maten vara smakrik” klagar på dålig vegetarisk mat.

Det andra är att jag blivit föreslagen till kongressombud för Grön Ungdom. Motiveringen lyder:

”I sitt språkrörskap i Stockholmsregionen har Benjamin tagit regional politik till nya nivåer. Att ha en åsikt och bryta igenom med den är en förmåga få förunnat, Benjamin är en av dessa få.”

Jag tackar för valberedningens förtroende (jag hade inget att göra med kongressombudsförslaget) och hoppas att jag får samma förtroende från RÅM!

1 – Who is Herman van Rompuy?

Nigel Farage frågar Herman van Rompuy, Eus president, vem han är egentligen. Efter detta anförande så krävde talmannen att Farage skulle be om ursäkt till Herman van Rompuy, till Europaparlmentet och till det belgiska folket men Farage bad enbart om ursäkt till banktjänstemän världen över.

2 – Nigel Farage audits Barosso Comission

I slutet av detta klipp ställer Farage frågan ”Would you buy a used car from this comission?” och under klippets gång har han svarat på denna fråga.

3 – Nigel Farage touches quite a few nerves in the EU Parliament

Ytterligare ett briljant inlägg där Farage fortsätter att såga ”ledningen”, både Barosso och van Rompuy får sig en känga. Utrikesministern Catherine Ashton är dock den som får mest kritik.

4 – The Game is Up, The EURO is Finished!

Farage tackar Rompuy för att Euron är påväg att krascha. Både Belgien och van Rompuy får några kängor i skallen innan klippet är slut.

5 – Exposing Barroso (I Was Elected In SECRET)

Ett replikskifte mellan Barroso och Farage. Barosso hävdar sin legitimitet ur det faktum att han är hemligt vald, det är roligt i sig men blir ännu roligare av Farages kommentar till det.

För den som är intresserad av svensk politik och policyprocesser är det väldigt roligt att läsa om hur vissa saker gått till. Bland annat så lyckades dåvarande finansminister Erik Åsbrink avvärja extra anslag till försvaret efter att ha haft ett privat möte på sidan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet där han hörde sig för om deras åsikter innan diskussionen togs i regeringen, vilken Åsbrink också vann. Att Åsbrink gick via dessa informella kanaler för att få stöd och att man inte inom regeringen tolkade överenskommelsen är rätt intressant. Senare så avgick Åsbrink och Olsen misstänker att denna händelse kan varit en av anledningarna då han inte kände att han fick tillräckligt stöd från statsministern.

Det är också roligt för oss som de senaste åren har matats med budskapet om att Vänsterpartiet visst har en lika bra miljöpolitik som mp att läsa om hur Vp kontinuerligt arbetade för att förstöra miljöpolitiken och göra det så enkelt som möjligt att släppa ut. När Vp hade fått säga sitt så kunde en koldioxidskattehöjningen på 20öre hade gått ner till 15 öre.

Även i den svenska politiken ser vi samma förskönade historieskrivning som i många fall handlar om att skapa en nationskänsla.

Stater försöker ofta skapa en nationskänsla för att kunna få igenom politiska reformer och hålla ihop landet. För det mesta brukas detta grundas kring ett gemensamt språk, folk eller religion. Vi ser exempelvis Hitlers försök att skapa ett Stortyskland med ”de tyska folken” som ett sådant exempel. När dessa förutsättningar inte finns så söker man en nationalkänsla eller patriotism på annat sätt som i USA där man har konstruerat en medborgerlig patriotismen som kretsar kring en dyrkan av konstitutionen. I Latinamerika och Mexiko har länder haft svårt att skapa en nationskänsla (förutom Brasilien) då de liknar varandra men t.ex Mexiko har försökt att gå runt detta genom att mystifiera kring folkslag som tidigare enbart funnits i det landet. I norden likt Latinamerika har vi mycket gemensamt med våra grannar.

I det här inlägget ska jag visa på att ”den svenska modellen” är ett överdrivet begrepp. Vad syftet är med detta begreppet kan jag inte avgöra men med det jag skrivit om tidigare är det inte orimligt att anta att det är den del i ett försök att skilja ut Sverige från andra länder. I det här inlägget ska jag visa att den svenska modellen inte är enbart svensk och att begreppet används för att förstärka nationskänslan. Att känslor för nationen är socialt påhittade gör de inte enklare att ignorera, men det gör att vi i diskussioner kan sluta prata om dessa nationer som något än något påhittat.

Den svenska modellen
På Wikipedia kan vi läsa att den svenska modellen ”växte fram under 1930-talet som en kompromiss mellan marknadsekonomiska/kapitalistiska intressen av ekonomiskt tillväxt och lönsamhet och den av socialdemokrater och socialliberaler drivna socialpolitiska utjämningssträvanden, idén om folkhemmet, som resulterade i ett slags oskrivet samhällskontrakt ” och att den går ut på att uppnå ”en maktbalans och därpå baserade kompromiss- och samförståndslösningar på arbetsmarknaden, uttryckta i Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan Landsorganisationen LO, och Svenska Arbetsgivarföreningen SAF” vilket skulle leda till ett stabilt tillväxtsamhälle vilket både arbetarna och arbetsgivarna skulle tjäna på. Centralt är även att staten står inte lägger sig i lönebildningen. I ett tal 1980 beskriver Olof Palme den svenska modellen i liknande ordalag ”modell[en] innebär ett fredligt framskridande utan uppslitande inre strider”. Palme nämner även ”en samhällsutveckling i riktning utjämning och rättvisa” som något annat som karaktäriserar den svenska modellen. En bra sammanfattning av den svenska modellen ges slutligen av kommunalrådet i serien Starke Man där den svenska modellen förklaras för internationella gäster med orden ”We sit in a group and discuss everything and find solutions”.

Detta är alltså den svenska modellen. För att den ska kallas svensk måste det finnas någonting som skiljer den från andra. Jag menar att de andra nordiska ländernas modeller inte skiljer sig tillräckligt från att vi ska kunna tala om ”den svenska modellen” som ett unikum På engelska Wikipedia finns det ingen artikel om den svenska modellen. Däremot finns det en artikel om ” the Nordic model”.

I rapporten ”The nordic model – Embracing globalization and sharing risks” nämns någonting som skiljer den nordiska modellen från andra länder i världen:

· a comprehensive welfare state with an emphasis on transfers to households and publicly provided social serv-ices financed by taxes, which are high notably for wage income and consumption;
· a lot of public and/or private spending on investment in human capital, including child care and education as well as research and development (R&D); and
· a set of labour market institutions that include strong labour unions and employer associations, significant elements of wage coordination, relatively generous unemployment benefits and a prominent role for active labour market policies.

Alltså precis samma kriterier som vi trodde var unika för den svenska modellen. Det verkar alltså inte finans någon stark grund i nutid för att skilja den svenska modellen från andra modeller, men det kanske fanns det förut? Om vi var först med att införa denna typ av modell skulle det förklara att modellen namngetts efter Sverige. I uppsatsen ”The Roots – the History of Nordic Labour Law” av Ole Hasselbalch kan vi dock läsa att det i Danmark uppstod strukturer som påminner om den nordiska modellen mycket tidigare än det gjorde i Sverige, även inom välfärdsområdet verkar Danmark varit tidigare ute än svenskarna vilket vi kan läsa i uppsatsen ”The foundation for the Danish Welfare State” av Niels Kaergard.

Den svenska modellens ekonomiska politik
Någonting som däremot skiljer det svenska systemet från de andra nordiska länderna är den ekonomiska politiken som utvecklades på 50-talet av LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehn. När jag frågade på Twitter förra veckan om vad folk tyckte skiljde den svenska modellen från andra länders modeller var det just detta som lyftes fram. I boken ”Den svenska modellens ekonomiska politik” med Lennart Erixon som redaktör skrivs det att ”Rehn och Meidners program är faktiskt ett av de få genuint svenska inslagen i den samhällsmodell som ofta förknippas med Sverige”.

Däremot fick jag också höra på Twitter att det var just detta som var den svenska modellen och det håller jag inte med om då mina tidigare definitioner av den svenska modellen är mer allmänt accepterade. Den ekonomiska politiken bör snarare ses som en del av den svenska modellen och benämns med fördel som ”Rehn-Meidnermodellen”.

Vad lär vi oss av detta?
Egentligen är det inte särskilt kontroversiellt att påstå att den svenska modellen inte är unik. Det tycker jag dock är värt att upprepa för att man ska sluta använda detta felaktiga begrepp och istället börja använda det mer korrekta begreppet ”den nordiska modellen”. Samtidigt bör man tänka kritiskt kring varför många svenskar så gärna använder ett begrepp som ”den svenska modellen”.

I vårt progressiva samhälle så arbetas det ständigt med att bryta upp olika normer om hur man ska vara som håller individer tillbaka. Unga människor är de som främst engagerar sig i detta och idag kan vi lägga ytterligare ett argument på listan för sänkt rösträttsålder och ökad elevdemokrati: det bryter upp normer! I en skola i Lund så röstade elever för att få en manlig Lucia. Efter protester från konservativa föräldrar så sade rektorn stopp men det visar ändå på kraften som finns i demokratiska institutioner.