Benjamin Juhlin

Om det roliga i livet: dvs ekonomi och anarki

Staten eller Kapitalet

leave a comment »

Myten om internet. Så heter den antologi Per Strömbäck, nätdebattör, och Pelle Snickars, medievetare, har varit redaktörer för. I antologin får vi läsa alltifrån Mariam Kirollos syn på sociala mediers roll i revolutionen i Egypten till Helienne Lindvall, före detta redaktör för The Guardian, som resonerar kring betalningsmodeller för nättidningar. Boken ger ett perspektiv som väldigt sällan hörs i den svenska debatten om internet och ställer många frågor. Dessutom är omslaget jävligt snyggt.

Ska man hårdra det kan man säga att antologin har ett huvudspår och det är frågan: varför är folk mycket mer oroade för sin integritet när det gäller staten än när det gäller företag? Sedan finns det ett sidospår som handlar om äganderätt och hur saker och ting ska kunna finansieras när reklamintänkter är den enda inkomstkällan.

Jag tycker det är tråkigt att boken inte hade bytt plats på dessa. När jag läser om sidospåret så börjar jag fundera på riktigt. Då frågan om vad den egentliga skillnaden mellan äganderätt utanför internet och på internet är ställs går min hjärna på högvarv. Allt på detta området är riktigt intressant. Vi har haft en ganska polariserad debatt på detta område och när man får läsa något där man kan följa argumenten noga börjar man tänka efter.

Men det är som sagt synd att dessa tankar inte riktigt ägnas det mesta av utrymmet. Förvisso ägnas många spaltmeter åt frågan i den tidigare antologin ”Gratis” men jag känner ändå att man hade kunnat utveckla mycket av det som skrivs där eller komma på helt nya ämnen. Istället är det frågan om varför företag betraktas annorlunda än staten i integritetsfrågan som ställs. Inte bara ställer man frågan, utan de olika textförfattarna är rätt noga med att svara att det inte är någon större skillnad dessa ur ett integritetsperspektiv. Exempelvis så konstaterar Helienne Lindvall att hamna på andra sidan på en Googlesökning ”kan ses som en form av censur”.

Den naturliga invändningen mot detta typ av resonemang om att internetföretag skulle kunna styra en lika mycket som en stat är att det är en någorlunda frivillig överenskommelse man har gjort med ett företag. Om du vill byta från ett socialt medium till ett annat så är det ganska enkelt att göra det, även om du skulle tappa de kontakter du har på ditt gamla sociala medium. Att flytta från en stat till en annan för att man ej trivs med den förra statens regler är ett betydligt större steg och följer vanligtvis av större konsekvenser.

Jag förstår att textförfattarna inte håller med mig där, men den invändningen skulle ha kunnat besvaras betydligt utförligare. Det är endast Paul Frigyes som kort besvarar den då han säger att argumentet är korrekt i teorin men att ”den globala arkitekturen på nätet gör sådana val i praktiken ytterst obekväma”. Han har rätt i att sådana val är ytterst obekväma, men frågan är om de är obekväma i relation till alternativa lösningar eller om de bara är allmänt obekväma.

Min poäng är alltså att om människor tyckte att företagen kränkte deras integritet på ett sätt de ogillade skulle de enklare kunna byta företag än de kan byta stat. Finns det någon grund för att tro att människor inte är lika rädda inför internetföretag som inför sina regeringar? Ja, förutom själva känslan av att de kan byta finns det rätt rimliga anledningar. För det första finns det få internetföretag som har spionerat på sin användare för att fängsla dem eller placera dem i arbetsläger. Antalet stater som har gjort liknande blir en bok som är betydligt längre än ”Myten om internet”. Risken att staten idag skulle använda sig av sin övervakning för att placera oss i arbetsläger är kanske inte så stor men det finns ändå en poäng i att vara mer rädd för statens hantering av vår integritet än internetföretagen. Internetföretagen har nämligen tydligare incitament att vara noggranna med att inte slarva med sekretess, om de gör fel så kan vi ganska enkelt byta till något bättre. Om staten gör fel så är det svårt att byta stat.

Jag tycker alltså inte att frågetecknen om internetföretag och integritet är särskilt stora. Vill man kritisera integritetstanken bör den snarare riktas mot områden där många gärna skulle ge upp mycket av sin integritet, exempelvis gällande sjukhusjournaler som bara får läsas i ett visst län, istället för mot områden där folk vill ha kvar sin integritet.

Det var mina fem ören. Boken är hur som helst läsvärd och rekommenderas till alla.

Annonser

Written by Benjamin Juhlin

augusti 26, 2012 den 16:34

Publicerat i Övrigt

Tagged with

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s