Benjamin Juhlin

Om det roliga i livet: dvs ekonomi och anarki

Marknad och miljö

leave a comment »

Sedan Sovjetunionens fall har det rådigt en samstämmighet om att marknadsekonomi är överlägset planekonomi. Men det är inte den ohämmade marknaden som vunnit, marknaden som vann är den som är bra på många saker men som har en alltför lång lista av undantag.

Ett av dessa påstådda undantag är miljön. Här är mainstreamfåran inom nationalekonomin, miljöexperter och politiker överens om att planekonomi är överlägsen marknadsekonomi. Jag tror inte på detta. Statlig planering är underlägsen individuell organisering i alla områden och miljön är inget undantag.

För att förstå varför det är så måste vi först förstå vad den ohämmade marknaden är. Detta är inte en situation, som många tyvärr tror, där man får göra vad man vill. Detta är en situation där den privata äganderätten inte kränks. [1]

Detta innebär att du inte får skada någon annan genom utsläpp eller nedskräpning. Skulle du kasta dina sopor över på din grannes tomt skulle du straffas så att du inte skulle kunna göra det i framtiden. I nattväktarstaten sköts detta genom polismyndigheten och i ett anarkistiskt samhälle genom de privata säkerhetsföretagen.

Innebär detta att all påverkan på miljön och all nedskräpning skulle vara förbjudet? Detta skulle sannolikt innebära slutet för mänskligheten som vi känner den. Men lyckligtvis behöver inte detta inträffa bara för att den privata äganderätten respekteras. Lösningen är enkel: handel. Genom att komma överens i förväg kan viss nedskräpning göras samtidigt som den privata äganderätten inte kränks. Någon kan hävda att det är komplext men marknaden är dynamisk och tenderar att kunna hantera komplexa problem relativt simpelt jämfört med staten.

Nu har vi förklarat gränserna för miljöpåverkan som råder på den fria marknaden. Den undre gränsen är den privata äganderätten, om någon säger nej får du inte kränka dennes äganderätt [2]. Den övre gränsen är det som man i en frivillig förhandling kan nå till. Elegansen i detta kapitalistiska system kommer att framträda när vi kommer fram till vad ett miljöproblem är.

Ett miljöproblem uppstår då resurser inte används på ett effektivt sätt i förhållande till vad individer vill. En person som äger en vara och får detta förstört av miljöföroreningar kommer att skadas eftersom denna person antingen inte har fått frågan om att byta bort varan eller sagt nej till frågan. Detta är ineffektivt och om detta är satt i praktik (vilket det tyvärr är idag) kommer det att göra samhället fattigare.

Men all konsumtion av miljön (miljöförstöring) är inte dålig. Faktumet att vi är människor och att vi lever på jorden innebär att vi kommer att förändra den från någon typ av ursprungsmiljö till en som vi är bekvämare med. Detta är miljöförstöring och enda möjligheten att avsluta denna vore ett globalt kollektivt självmord (nej jag överdriver inte, skulle man vilja förbjuda all miljöförstöring är detta den enda lösningen).

Nu har vi identifierat ett problem. Vi vill undvika miljöproblem, men vi vill inte att all miljöförstöring ska avbrytas eftersom vi trots allt vill ha vissa saker. Vi har två saker vi måste balansera mot varandra: miljö och produktion.

Hur ska dessa balanseras mot varandra? Hur vet vi att vi har en allokering som är så bra som möjligt?

Det är här marknaden framträder som räddaren. Inom de två gränserna beskrivna ovan så kommer en balans att framträda som är så bra som möjlig. Denna kan inte identifieras av några forskare eller planekonomer, denna balans måste framträda genom det frivilliga utbytet mellan individer på en marknad. För att den ska vara så bra som möjlig ur ett individperspektiv måste den ta in att människors preferenser är subjektiva och det är det enbart marknaden som klarar av. Detta är en miljöliberalism som är baserade på starka äganderätter.

För socialismens problem är inte att den inte hävdar att den kan hantera miljöproblem: för det gör den. Socialismens problem är att den inte har något sätt att avgöra om en rätt nivå av miljö eller produktion är nådd och hur man skulle nå till den nivån på bäst sätt. Och om detta ska andra halvan av detta blogginlägg handla om.

Miljösocialismens eviga problem
För att förstå varför socialismen inte kan hantera miljöproblem måste vi gå tillbaka i tiden.

1920 går socialismens spöke fram genom Europa. Alla de gamla kejsardömena har kollapsat och bolsjevikerna har tagit makten i Ryssland. Hela intelligentian är övertygad om att planekonomin kommer att vinna över marknadsekonomin. Även borgarklassen tror det och till och med den unge Friedrich von Hayek är övertygad socialist.

Då publicerar österrikaren Ludwig von Mises artikeln ”Die Wirtschaftsrechnung im sozialistischen Gemeinwesen”, på engelska ”Socialist Calculation in the Commonwealth”. Den chockar Europas ekonomer. Mises hävdar att kollektivt ägande av produktionsmedlen kommer leda till kaos. På en marknad så finns det flera ägare av produktionsmedel och därför kan handel uppstå. När handel uppstår så uppstår kapitalpriser. Det är enbart med hjälp av priser som företag kan avgöra hur man tillverkar en vara på ett effektivt sätt. Om företag inte har denna möjlighet kommer kaos att uppstå.

Mises utvecklade senare argumentet i boken ”Socialism”. Hayek sa följande om boken: ”Socialism promised to fulfill our hopes for a more rational, more just world. And then came this book. Our hopes were dashed. Socialism told us that we had been looking for improvement in the wrong direction.” De sovjetiska planekonomerna skulle ägna de kommande trettio åren åt att försöka motbevisa Mises utan att lyckas.

Det är detta som är den ultimata anledningen till att socialismen är dömd att misslyckas. Oavsett om man har fullkomlig socialism eller bara lite socialism kommer priser att raderas [3]. Det är ett samhällssystem som inte kan allokera resurser på ett effektivt sätt utan kommer att leda till slöseri, misär och ineffektivitet.

Och det är precis därför miljösocialismen är dömd att misslyckas. Miljöproblemen är en resursfråga, de uppkommer därför att resurserna är begränsade och för att alla inte kan ha allt. Och varje typ av statlig intervention kommer att förvärra detta resursproblem eftersom staten inte kan fördela resurser. Varje gång staten gör någonting som inte hade skett på marknaden innebär att det är slöseri och varje gång staten gör någonting som hade skett på en fri marknad är det också slöseri eftersom man då måste betala för onödiga byråkrater.

Att staten inte heller är så perfekt som många vill tro utan styrs av lobbyintressen och byråkrater snarare än av allmänintresse är också ett problem. Detta leder till att staten inte är främmande för att subventionera miljöskadliga verksamheter. Men detta är bara ett sekundärt problem, det huvudsakliga problemet är att socialismen är en ideologi som inte kan allokera resurser effektivt.

Och det är därför det är konstigt att tro att socialismen, ett system som inte kan hantera resurser, skulle kunna hantera miljöproblem, som är en resursfråga.

1 För mer om detta läs Rothbard http://www.lewrockwell.com/rothbard/rothbard106.html.

2 För invändningen att rika skulle dominera på den fria marknaden, se Friedman Machinery of Freedom s.56.

3 Läs Rothbard Power and Market s.222.

Annonser

Written by Benjamin Juhlin

april 30, 2013 den 23:50

Publicerat i Miljö

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s