Benjamin Juhlin

Om det roliga i livet: dvs ekonomi och anarki

Socialdemokratin och revolutionen

leave a comment »

Socialdemokratin är en reformistisk rörelse. Istället för att verka för politisk förändring genom en våldsam revolution försöker de påverka genom parlamentariska metoder. Detta är ett av de tydligaste dragen i Socialdemokratin. När nuvarande Vänsterpartiet bildades ur en splittring med SAP 1917 rörde det sig om huruvida partiet borde försöka sitta i regering eller inte. Vänsterpartisterna tyckte det var en galen idé och kallade socialdemokraterna föraktfullt för “ministersocialister”. I grund och botten var det en fråga om reformism, om vägen framåt för Socialdemokratin var revolution eller val, våld eller parlamentarism.

Den senaste tiden (eller ja, nu var det ett tag sen men jag har jobbat och inte hunnit skriva) har det varit upplopp i några av Stockholms förorter. Många socialdemokrater har reagerat på ett sätt som varit märkligt ur ett reformistiskt perspektiv. I Svt Debatt från Almedalen gav Stefan Löfven ett svar som är representativt för de åsikter som många socialdemokrater haft om upploppen.

På frågan om “varför brinner det i förorterna” svarar Stefan Löfven först att “det är alltid fel att ta till våld”. Men han slutar inte där utan säger sen att “man måste orka hålla två tankar i huvudet och vi kan konstatera att vi har alldeles för stora klyftor i vårt samhälle”.

Löfven fördömer först våldet men sedan tillskriver han det en politisk mening, våldet handlar om klyftor. Med detta så erkänner han våldet som en politisk protest. Hans kommentar är representativ för vad andra socialdemokrater har sagt om händelserna i förorterna. Först ett fördömande av våldet och sedan en tillskrivning av politisk innebörd till det, en protest mot klyftor, nedskärningar, allianspolitik eller något liknande.

Detta är märkligt, som vi redan konstaterat är socialdemokratin en reformistisk rörelse. Vad beror då detta avsteg på? Har SAP slutat vara ett reformistiskt parti?

Nä, förklaringen går snarare att finna i att detta inte är en våldsam politisk protest mot samhällsordningen. Eller att socialdemokraterna inte tror att det är det. Om det verkligen var en våldsam politisk protest, ett förstadium till ännu mer våld, skulle socialdemokraterna då kunna erkänna att det var en politisk protest? Nej, det skulle man inte. Det skulle kräva att man var kommunister och ville störta makten med våld, men så är det inte. Låt mig visa det med några jämförelser.

2001 är det kravaller i Göteborg. Under globaliseringskritikens fana kastar demonstranter sten och slår sönder skyltfönster. Föreställ dig att Göran Persson efter detta förvisso var tydlig först med att fördöma våldet men efter det samtidigt erkände att det är viktigt att diskutera globaliseringen. Låter det bekant? Antagligen inte. Göran Persson kallade demonstranterna för fascister. Socialdemokraterna i Göteborg delade ut två tusen röda rosor till polisen. Avståndstagandet från demonstranterna var tydligt.

Man kan hävda att demonstranterna i Göteborg bara var där för att det var kul att slåss och att deras globaliseringskritik bara var en ursäkt. Men ursäkt eller inte, det fanns ett tydligt politiskt budskap. I och med det så hotades socialdemokraterna och deras reaktion var naturlig.

Ett annat exempel går att hämta lite längre tillbaka i historien. I Ådalen 1931 öppnar militären eld mot ett demonstrationståg som är på väg mot strejkbrytare. Fem personer skjuts ihjäl. Socialdemokraternas officiella bild av det som hände var att detta var ett verk av aggressiva kommunister och att Svenska Arbetsgivareföreningen var ansvariga för strejkbrytarna. Det var dessa grupper som var ansvariga för tragedin.

Denna historieskrivning är självklar då, för socialdemokraterna var kommunisterna ett stort hot. Man ville absolut inte ge kommunisterna någon skjuts. 40 år senare är dock situationen annorlunda. Nu börjar folkhemstanken vackla och kommunisterna är inte ett lika stort hot. Detta gör att man förändrar historieskrivningen och slutar prata om några aggressiva kommunister. Istället beskrivs Ådalshändelserna som en attack på arbetarrörelsen.

Poängen med båda dessa jämförelser är att visa Socialdemokratin agerar som en reformistisk rörelse. En revolution som föranletts av våldsamma politiska protester skulle minska, om inte avskaffa, socialdemokraternas makt. Detta vill partiet undvika och därför kommer man bara erkänna våld som en politisk metod om man inte tror att den är politisk. Allt annat vore självdestruktivt.

På detta ämne finns det väldigt bra statsvetenskaplig litteratur för den som är intresserad. Åsa Linderborg har skrivit avhandlingen “Socialdemokraterna skriver historia” om socialdemokraternas historieskrivning. Roger Johansson har i sin doktorsavhandling Kampen om historien tittat närmare på historieskrivningen om Ådalshändelserna.

Annonser

Written by Benjamin Juhlin

juli 9, 2013 den 17:55

Publicerat i Övrigt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s