Benjamin Juhlin

Om det roliga i livet: dvs ekonomi och anarki

Human Action

leave a comment »

A philosopher and an economist, Ludwig von Mises dedicated his life to the struggle for freedom and sound economic theory. For much of the 20th century, he was the foremost proponent of the Austrian school of economics, and for some years he stood strong, completely alone, against the rise of keynesian economics and ever-greater statism. As the popularity of socialism and keynesianism grew bigger at universities around the world, many of Mises’s old friends and colleagues conveniently joined the mainstream, but Mises stayed true to his beliefs and bravely kept pushing forward.

In Nazi Germany his books were burned by the regime, and in the Soviet Union they were forbidden. In 1940, Mises and his wife managed to escape Europe and arrived in New York City with nothing but the clothes they were wearing. He started lecturing at New York University, but received no pay.

But Mises never gave up. He was convinced that the truth was on his side. In 1949, the book Human Action was published, and it got the attention of many American students. It contained a comprehensive defense of liberty and a rigorous analysis of economics. Ludwig von Mises’s brilliant analysis, his ability to cut through all the noise and get straight to the point, and his refusal to compromise on the truth made people interested in liberty and Austrian economics.

Tebjudningen and the Swedish Ludwig von Mises Institute would like to translate this book into Swedish. We believe this is a chance to spread the ideas of freedom to the Swedish youth. The past few years, we have witnessed an increasing interest in freedom amongst ordinary people, and we truly believe that there is still hope for Sweden. But we need your help to win over the hearts and minds of the Swedish youth to the beautiful cause of freedom.

Please help us translate Human Action into Swedish by contributing to our crowdfunding campaign at Fundedbyme.com.

You can also donate Bitcoins to 13CCiuseeEzahS6nAA9DoruMatHUWHdehg, and we will make sure that they are added to the campaign.

Tu ne cede malis, sed contra audentior ito!

Written by Benjamin Juhlin

april 9, 2014 at 20:40

Publicerat i Uncategorized

En kritik av koldioxidskatten

leave a comment »

Ingen skatt är så omtyckt som koldioxidskatten. Människor i alla läger försvarar denna skatt; miljöpartister och moderater, liberaler och socialister, nationalekonomer och miljövetare.

Men skatten är dömd att misslyckas. Den kommer inte alls att åstadkomma det anhängarna hoppas på. Koldioxidskatten skjuter snett och är irrelevant för den som vill lösa det verkliga problemet.

Vad är då problemet som skatten påstås lösa? Koldioxidskattens försvarare redogör sällan för detta på ett tydligt sätt. Vissa säger att miljöproblemen måste väck, men detta skäl måste vi snabbt avfärda. All mänsklig interaktion med naturen är miljöförstöring på något vis. Hade man inte byggt någonting i Stockholm så hade miljön varit mycket “bättre”, eftersom den varit mer som den var förut. Men alla inser förstås att det hade varit en katastrof om en hel stad inte funnits.

Mer vanligt förekommande är idén om att skatten skapar en optimal nivå av koldioxidutsläpp. Denna kan motiveras med att man måste balansera mellan miljöförstöring som människor önskar, och miljöförstöring som inte är värd sina skadeverkningar.

Det är här skattens sympatisörer snubblar rejält. En fråga kan nu ställas som knäcker hela koldioxidskatten: hur ska staten sätta ett pris som motsvarar denna avvägning mellan önskad miljöförstöring och oönskad?

Nationalekonomer kan inte göra det. Hur ska de veta vad människor önskar? Hur ska de kunna avgöra om människor föredrar ytterligare lite tillväxt, eller en bevarad naturmiljö? Det går inte. Det är unmöglich, som österrikaren skulle ha sagt.

Detta problem är av precis samma karaktär som de problem alla kommandoekonomier ställs inför. Priser bestäms helt godtyckligt utan någon relation till människors preferenser. Frågor som “hur många skor ska produceras i Sverige?”, “hur tjock ska spiken vara?”, “vad ska ett kilo potatis kosta?” är av samma slag som “vad ska priset vara på ett ton koldioxid?”. En koldioxidskatt minskar nog utsläppen, men det finns ingen garanti för att samhällets välfärd ökar.

Det finns en idé om att bara man sätter ett pris på miljön så löser sig alla problem. Men pengapriser fungerar inte så, de kan inte bara “sättas”. Om de verkligen ska vara värdefulla måste de få bildas på en fri marknad utan våldsamma ingrepp.

Trots att vi ständigt omges av priser och att så gott som alla beslut vi fattar beror på olika prisbildningar kan vi väldigt lite om priser. En konsekvens av denna brist på kunskap är oförmågan att skilja mellan priser som sätts av staten, och priser som bildas på en marknad.

———————————————————————————–

Vad för funktion fyller priser i en marknadsekonomi?

Pelle erbjuder sig att sälja en chokladkaka för fyra kronor. Om Lisa värderar en chokladkaka högre än fyra kronor kommer hon att gå med på utbytet och bytet kommer att ske. Om de upprepar dessa utbyten kan man säga att ett pris har etablerats på fyra kronor för en chokladkaka.

Skulle Pelle ändra sig och istället värdera en chokladkaka till mer än fem kronor, och Lisa fortfarande skulle vara beredd att betala det högre priset, så skulle priset stiga. Av denna till synes triviala genomgång har vi visat att priser är uttryck för individers personliga preferenser. Det blir givetvis mer komplicerat i en ekonomi med fler aktörer, men principen kvarstår. Det som har höga priser är värderat högre än det med lägre priser, av konsumenterna i samhället.

Vad fyller priser för funktion i en statligt planerad ekonomi?
I en sådan ekonomi så är det politiker och byråkrater som sätter priset. De kan bestämma sig för att en chokladkaka ska kosta tre kronor. Om staten använder sina tvångsmedel för att uppehålla det priset kommer det att bli det nya priset. Det kommer vara möjligt att köpa en chokladkaka för tre kronor.

Men det finns en fundamental skillnad mellan detta pris och marknadspriser, detta pris har ingenting att göra med individers önskemål. Det har bara att göra med politiker och experters önskan.

Precis samma sak gäller för statlig påförda priser på koldioxid, skor och gud vet vad.

———————————

Planekonomi är dumt. Skatt är fel. Koldioxidskatt är, ja ni fattar.

Written by Benjamin Juhlin

april 5, 2014 at 19:44

Publicerat i Uncategorized

Läsningsanteckningar från Ekonomisk historia I delkursen tankar om ekonomin

with one comment

Under hösten läste jag Ekonomisk Historia I på Stockholms universitet, och gick då delkursen Tankar om ekonomin. Jag tänkte här publicera de anteckningar jag förde inför tentan där jag sammanfattade olika tänkare och med hjälp av det jag lärt mig av Heilbroner, som utgjorde kurslitteraturen, och andra idéhistoriker såsom Murray N. Rothbard, teckna en snabb skiss av den ekonomiska idéhistorien och förklara hur olika tänkare förhåller sig till varandra.

——————————————–

Adam Smith föddes 1724 i Kircaldy i Skottland. Han dog 1790 i Edinburgh. 1776 publicerades hans mest kända verk Nationernas välstånd vilken i Heilbroners bok blivit översatt till Om folkens välstånd.

Smith var huvudsakligen moralfilosof och hans andra mest kända verk heter The Theory of Moral Sentiments. Detta verk publicerades 1759. Kul kuriosa, när han frågade sin vän David Hume om hur boken hade mottagits i de finare kretsarna i London svarade Hume med ett 900 sidor långt brev(!) där han berättade om att boken hade fått ett gott mottagande. Smith var alltså en känd intellektuell redan när han publicerade Nationernas välstånd.

Boken slog igenom starkt och Smith blev känd som nationalekonomins fader. Den handlar huvudsakligen om “gains from trade, pursuit of self-interest and division of labour” som jag hörde den sammanfattas i någon föreläsning. Smith hävdade också att syftet med all produktion är konsumtion.

Till skillnad från sina tidigare verk föreslog han en helt ny värdeteori. Han hävdade att en vara har två värden, bruksvärdet och bytesvärdet. Bytesvärdet avgörs av kostnaden som krävs för att producera varan, vilket också avgör priset. Att Smith övergav en mer subjektiv värdeteori beror antagligen på att han trodde att detta var en bättre lösning på diamantparadoxen.

Under slutet av sitt liv verkade skotten som tulltjänsteman.

Sin inspiration hämtade Smith bland annat från franska fysiokrater såsom Francois Quesnay (1694-1774). Om inte Quesnay hade dött så skulle Smith ha tillägnat honom boken.

Fysiokraterna hävdade att produktion enbart är till för konsumtion. De motsatte sig därmed den merkantilistiska tankekonstruktionen som gick ut på att välstånd skulle bestå av att hålla guld och diamanter inom landet.

Något speciellt med fysiokraterna var att de var jorddyrkare. All verklig produktion kom från den jordägande klassen. De handelsidkande klasserna bearbetade bara det producerade på ett onödigt sätt.

Fysiokraterna, som var tidigare än Smith men i denna text hamnat efter honom, var för frihandel.

Adam Smith var den förste av de som brukar klassas som de klassiska ekonomerna. Efter honom kom en herre som hette David Ricardo (1772-1823). Ricardo höll fast vid Smiths värdteori men skiljde sig i några andra avseenden. Han la en stor vikt vid analysen av klasser. Enligt Ricardo fanns det tre klaser; den jordägande aristokratin, kapitalklassen och arbetarna. I direkt motsats till fysiokraterna hävdade Ricardo att jorden var helt onödig och att aristokratin inte tillförde någonting alls.

Hans magnum opus hette On the Principles of Political Economy and Taxation och publicerades 1817.

Utöver studiet av de tre olika klasserna la också Ricardo stort fokus på spannmål. Enligt Ricardo så sattes alltid lönerna på existensminimum, för om den sattes högre kunde arbetare komma in och underhugga det priset. Existensminimum var i praktiken alltid priset på spannmål. Så om lönerna var höga var det för att priset på spannmål var högt.

Det var bland annat därför Ricardo verkade för att spannmålstullarna skulle tas bort, så att inte lönerna skulle rusa iväg.

Ricardo är likt Smith känd som en frihandlare. Detta bland annat för att han ville ta bort spannmålstullarna men också för Ricardos lag om komparativa fördelar som han “kommit på”. Den gick ut på att även om någon var helt överlägsen någon annan på att producera så skulle man kunna tjäna på handel då den totala produktionen blev större när man specialiserade sig och eftersom man senare kan handla med varandra.

Rent metodologiskt använde sig Ricardo av en deduktiv metod. Utifrån ett godtyckligt valt axiom härledde han sitt ekonomiska system. Det finns en jättebra text på svenska wikipedia om Ricardo.

Ricardos vän och mentor var James Mill (1773-1836). James Mill var enligt Murray N. Rothbard den som infogade lagen om komparativa fördelar i Ricardos verk. Mill var också en hängiven benthamiansk utilitarist (även om han hatade, samtidigt som han var beroende av, Jeremy Bentham).

Mills son John Stuart Mill (1806-1873) publicerade 1848 sitt verk Principles of political economy : with some of their applications to social philosophy som gjorde Ricardos läror populära igen. Annars är Mill mest känd för att tillsammans med August Comte ha varit en av positivismens förgrundsgestalter under 1800-talet.

I stark polemik med Ricardo gick ofta pastor Thomas Robert Malthus (1766-1834). Malthus är mest känd för att 1798 anonymt ha publicerat ett verk där han gick emot den så annars dominerande framstegstanken. Malthus hävdade att befolkningsmängden aldrig skulle kunna öka eftersom att maten då skulle ta slut. Bästa sättet att undvika misären som följde av detta var födelsekontroll.

Det var efter Malthus åsikter som ekonomin gavs namnet “the dismal science” (ungefärlig översättning “den dystra vetenskapen”). Malthus teori var också den som inspirerande Charles Darwin och gjorde att Darwin upptäckte det naturliga urvalet.

Efter engelsmännen kom nästa kända klassiska ekonom, Marx. Men innan vi börjar med honom ska vi vara lite kronologiska och avhandla de Utopiska socialisterna, som Marx benämnde dem.

Anledningen till att Marx kallade dem utopister var för att de ofta hade väldigt storslagna och detaljerade bilder av hur ett kommunistiskt samhälle skulle se ut, utan att veta hur man skulle nå dit.

Bland dessa utopiska socialister så verkar Heilbroner hålla Robert Owen (1771-1858) som den viktigaste. Owen var en brittisk industrialist som skiljde sig lite från andra industrialister, han hatade nämligen inte sina anställda. Han ägde en stor fabrik i New Lanark och han såg till att hans arbetare hade det så gott ställt som det var möjligt. Owen åkte bland annat till New Harmony i USA och försökte där upprätta något form av paradis, men det misslyckades. Sedan åkte han tillbaka till England och försökte starta en nationell fackförening men även det misslyckades. Owen var en stark anhängare av den kooperativistiska modellen och det svenska konsum är en Owenitisk konstruktion.

Henri de Saint-Simon (1760-1825) var en aristokratisk socialist som levde och verkade i Frankrike. Saint-Simon frågade sig: vad skulle vi göra om vi förlorade samhällets översta skikt? Svaret var att det onekligen skulle vara mycket sorglitg, för de alla är goda människor. Men det skulle inte skada staten, för de verkligt producerande är arbetarna. Trots att de är det så befinner de sig samtidigt längst ner i samhällspyramiden.

Den sista berömde utopiska socialisten var Charles Fourier (1772-1837) som mest är känd för hans “galenskaper”. Fourier trodde att ett avskaffande av det privata ägandet skulle förvandla havet till lemonad och att Nordpolen då skulle få samma klimat som vid Medelhavet. Han var väldigt detaljerad och verkar inte ha gjort något stort avtryck annat än som den man skrattar åt.

Fourier var också den som föreslog att samhällen skulle organiseras i byggnader som kallades “Falangstärer”. Finns artikel om detta på Wikipedia.

En lite senare socialist vid namn Karl Kautsky var också lika detaljrik som herrarna ovan. Han hävdade att i ett samhälle där produktionsmedlen ägdes gemensamt så skulle människan inte bara kunna rida på lejon utan också vara odödlig. Men eftersom Kautsky var något senare kom han aldrig att benämnas som en utoptisk socialist. Nåja, han hade ändå varit hatad av Marx.

Karl Marx (1818-1883) var inte en utopisk socialist. Han beskrev inte i detalj det kommunistiska samhället utan kom bara fram till att det skulle råda överflöd. Han hade tvärtemot de utopiska socialisterna en tydlig bild om att det kommunistiska samhällets skulle nås genom en våldsam revolution som upprättar ett proletariets diktatur.

Marx byggde vidare på den objektiva kostnadsteorin. Han såg likt Ricardo också olika klasser, men han valde att klumpa ihop jordägararistokratin med kapitalisterna och fortsätta benämna de kapitalisterna. Efter det frågade han vem det var som blev utnyttjad och kom fram till att det måste vara arbetarna, eftersom de skapade allt värde och kapitalisten gjorde vinst ändå.

Andra saker Marx hävdade var att kapitalismen skulle leda till ett utarmande av arbetarna. Men Heilbroner skriver att det är lite oklart om han menade ett absolut eller ett relativt utarmande, för ett absolut har iallafall inte blivit av.

Marx var historiematerialist. Alla förändringar i samhällen och historien såg han som en naturlig konsekvens av förändringar i produktionsförhållanden. Produktionsförhållanden utgör basen och förändringar i dessa påverkar överbyggnaden. Sedan kan överbyggnaden påverka basen men det är ytterst marginellt. Och alla förändringar i detta system gör att man närmar sig kommunismen.

En av Vladimir Lenins bidrag till marxismen bestod i just att han utvecklade den historie-materialistiska metoden. Lenin hävdade att imperialismen var en av kapitalismens faser. Förståelsen av imperalism som kapitalism hämtade Lenin från John Hobson (1858-1940). Hobson hävdade att kapitalismens problem är underkonsumtion – det sparas helt enkelt för mycket kapital. Detta leder till kriser när detta inte kan investeras och man börjar reglera ekonomin för att undvika kriser. För att inte kapitalet ska ligga orört hemma erövrar man länder världen över för att kunna investera kapitalet där istället.

Tillbaka till Marx. Han hade ett stort problem som han aldrig riktigt lyckades knäcka. Det bestod av att hans påstående att eftersom arbetarna var de som skapade allt värde så måste de företag som gick mest med vinst vara de mest arbetsintensiva företagen inte riktigt gick ihop. Adam Smith hade nämligen visat att alla vinster tenderade att jämna ut sig mellan branscher. Marx lovade en lösning på problemet i volym två och tre av Das Kapital men kom aldrig på något. När Engels publicerade volym tre (Marx hade då varit död i elva år) så hävdade han att en lösning fanns där. Eugene von Böhm-Bawerk avfärdade dock detta.

Böhm-Bawerk var en österrikisk ekonom som hade Carl Menger (1840-1921) som sin mentor. Menger hade varit en del av den “marginalistiska revolutionen”. Tillsammans med två andra ekonomer hade han insett att värdet av en vara avgjordes på marginalen, det fanns ingen som värderade en vara baserat på jämförelsen av vad han hade gjort om han ägde den totala mängden av en vara. Menger hävdade även att värdet avgjordes av subjektiva värderingar.

De två andra ekonomerna var William Stanley Jevons (1835-1882) och Leon Walras (1834-1910). De hade nått samma insikt som Menger gällande marginalnyttan, men vägen dit hade gått via matematik. Framförallt för Walras var också konceptet ‘jämvikt’. Han var bland annat den som utvecklade den grafiska beskrivningen med supply&demand kurvor på en graf med pris och kvantitet på axlarna. Senare skulle den nykeynesianska ekonomen Paul Samuelson hävda att jämviktsbegreppet var den marginalistiska revolutionens stora bidrag till nationalekonomin.

Notera också att vi använder ordet nationalekonomi numera. Efter att matematiken och positivismen äntrar ämnet börjar den forna benämningen ‘politisk ekonomi’ försvinna till förmån för ‘nationalekonomi’ (på engelska går vi från ‘political economy’ till ‘economics’).

Det är dessa ekonomer och deras direkta efterföljare som Heilbroner benämner som “viktorianer”. Direkt efter Walras kommer en herre som heter Francis Edgeworth (1845-1926). Edgeworth är ett bra exempel på den metodologiska hållning som gör viktorianerna annorlunda. Edgeworth intresserar sig för nationalekonomi inte så mycket för att förstå världen, utan för att den bestod av olika kvantifierbara begrepp vilket gjorde att man kunde använda matematik i den.

Alfred Marshall (1842-1924) vidareutvecklade jämviktsbegreppet genom att lägga till ‘tid’ som någonting essentiellt. Enligt Heilbroner så hävdade Marshall att värdet av en vara på kort sikt avgjordes av efterfrågan på varorna medan det på lång sikt avgjordes av produktionskostnaden. Marshall använde sig likt Edgeworth, Walras och Jevons också av matematik men han höll oftast uträkningarna till fotnoterna.

Marshall hade ett flertal viktiga elever. Arthur Cecil Pigou (1877-1959) är en av dem. Pigou är mest känd för konceptet externaliteter, alltså fenomen som fortsätter trots att nyttan är lägre än kostnaden, såsom utsläpp. Begreppet “pigouskatt” kommer från Pigou.

Men den mest kände är en John Maynard Keynes (1883-1946). Keynes hävdade att marknadsekonomin alltid drabbas av kriser, eftersom att det inte finns någon naturlig mekanism i marknadsekonomin som gör att utbudet anpassar sig till efterfrågan. Där måste staten gå in och rätta till. Keynes såg också att en lägre ränta inte ledde till att folk lånade och det var ur detta han såg finanspolitiken som det viktigaste. Man kan också nämna att Keynes pappa John Neville Keynes också hade varit en student under Marshall. Hans gjorde sina viktigaste bidrag till nationalekonomin inom ämnet epistemologi.

Keynes magnum opus The General Theory of Employment, Interest and Money kom 1936 och förändrade drastiskt synen på hur regeringar borde styra sin ekonomiska politik. Men lite tidigare hade han skrivit en bok som hette Treatise on Money och undersökte relationen mellan sparande och investeringar. Det var efter en förödande kritik av den som Keynes började arbeta på den allmänna teorin då han insåg att den boken aldrig skulle kunna bli erkänd. Kritiken mot denna bok hade levererats av en österrikare vid namn Friedrich von Hayek (1899-1992). Hur Hayek kritiserade just den boken vet jag inte men som österrikare betonade han marknadens spontana självreglerande ordning som lösning på problem, och den enda grunden för tillväxt såg han i sparande och investeringar.

Annan kritik som kan riktas mot det Keynesianska fokuset på offentliga utgifter gavs av en fransman vid namn Frederic Bastiat (1801-1850) under 1800-talet. I Heilbroners bok framställs Bastiat som en person kritisk emot marknadsekonomin och kapitalismen, men det är helt fel! I Bastiats mest kända verk Economic Harmonies som gavs ut 1850 förklarade han hur det råder en harmoni mellan olika intressen i en marknadsekonomi. Annars är han mest känd för sina olika jämförelser och berättelser, som när Bastiat pedagogiskt förklarade hur en krossad glasruta inte gör samhället rikare utan fattigare och hans skrift om ljusmakarna som kräver skydd från solens konkurrens är inget annat än lysande.

Bastiat var också en politisk ekonom i egenskap av att han inte brukade någon form av naturvetenskaplig metod för att förstå ekonomin. En annan person Heilbroner nämner som någon som gick emot de viktorianska tänkarna var Bernard Mandeville (1670-1733). Han hade hävdat att synder är det som är bra för samhället, eftersom ett nyttjande av tjänster från mindre bemedlade människor för över pengar till dem. Hur Heilbroner kopplar detta till viktorianerna är oklart.

Thorstein Veblen (1857-1929) var en amerikansk sociolog och ekonom. Veblen var en del av den progressiva eran och var starkt kritisk till produktion för vinstens skull. Han betraktade också den konsumtion som skedde för att erhålla en viss status som helt onödig. I sin mest kända bok Den arbetsfria klassen gick han till attack mot de som var så rika att de inte behövde arbeta. Veblen var en socialdarwinist men det unika med honom var att han förenade detta med en kritik av kapitalismen.

Henry George (1839-1897) var också en amerikansk ekonom. Han hävdade att all mark från början tillhörde folket och att man därför borde införa en skatt på jord så att inte jorden utnyttjades otillbörligt av någon som inte borde göra det.

Det enda vänstern är bra på

leave a comment »

Förra veckan skrev jag om vänsterns opinionsbildning och att den är dömd att misslyckas då de saknar idéer. Detta identifierade jag som det stora problemet, att vänsterns opinionsbildning just nu är ganska oproffsig går att fixa till. Men det finns en sak liberaler skulle kunna lära av vänstern: vänsterns förmåga att fixera sig vid ord.

Ord är makt och genom att låta samtalet föras med de ord som bekräftar deras politiska världsbild har vänstern utnyttjat ett vapen liberaler förlorat. Ordet “hen” är ett bra exempel. Genom att lyfta tusen och åter tusen argument för användandet av ordet existerar nu ordet i språket. Många argument kretsade kring att det skulle vara praktiskt eller liknande, men om det vore praktiskt skulle det ha införlivats i språket på ett naturligt sätt. Nej, det plötsliga bruket av ordet bör snarare förstås som en politisk aktion för att dekonstruera kön.

Ett annat exempel är hur kvoterad föräldraförsäkring har gått från att benämnas just som “kvoterad föräldraförsäkring” till att helt plötsligt kallas “individualiserad föräldraförsäkring”. Kvoterad låter hemskt, individualiserad låter som något även liberaler borde omfamna. Så stor roll spelar ord.

Liberaler förlorar hela tiden kampen om orden. Antagligen för att många liberaler ser detta som någonting oviktigt och ytligt. Men som Murray N. Rothbard en gång förklarade så är den viktigaste handlingen en liberal kan utföra att kalla saker vid dess rätta namn. En person som konsekvent pratar om den offentliga stöldnivån istället för skattetryck, som konsekvent förnekar att “narkotikabrott” skulle kunna vara ett brott och som kallar Sveriges regering för “Sveriges regering” och inte säger att den är ”vi”.

Staten överlever tack vare illusionen om att skatt inte skulle vara stöld, att fängelstraff för brott utan offer inte skulle vara kidnappning och för att krig skulle gynna människorna som blev bombade. Denna illusion förstärks hela tiden genom språket och gör att socialisten redan innan diskussion börjat har ett övertag.

Denna kamp förs varje dag och den är svårare att vinna än man tror. Den handlar om att strunta i de som himlar med ögonen när man hävdar att skatt är stöld är, om att ignorera de som tycker det är överdrivet att hävda staten är ett kriminellt gäng och om att tänka kring sitt eget användande av ord.

Written by Benjamin Juhlin

september 19, 2013 at 17:41

Publicerat i Uncategorized

Om vänsterns opinionsbildning och idéer

with one comment

I en intervju 2002 med vänstertidningen ETC fick Timbros grundare Sture Eskilsson frågade om varför vänstern hade misslyckats så med sin opinionsbildning medan Timbro varit väldigt framgångsrika.
– Det handlar om att vänstern hade fundamentalt fel.

Svaret må vara roligt och kaxigt, men det vi ska fokusera på är frågan. 2002 var vänstern övertygad om att den hade misslyckats katastrofalt med opinionsbildningen. Nu är läget annorlunda. I en text av vänsterdebattören Eric Rosén hävdar han att pendeln nu har svängt och att “vänstern har all anledning att vara hoppfull”. Högern gör ingenting annat än att gnälla och nu sveper äntligen vänstervindar fram genom Sverige. I en text på ett liknande ämne konstaterar Aftonbladets Karin Pettersson att “Timbros tid är förbi”.

Varför denna optimism kommer just nu är lite svår att förstå. Vänstern har väldigt många bloggar men saknar fortfarande det långsiktiga tänk som Timbro har. Detta är dock säkerligen något man skulle kunna råda bot på om man fick lite mer resurser och agerade lite mer kompetent, det är inget omöjligt problem. Betydligt allvarligare för vänstern är ett annat faktum: deras idémässiga vingspann är extremt kort. Ytterkantens vänstertänkare har man med fog beröringsskräck för och antalet intressanta idéer blir direkt väldigt få.

I samma text som Karin Pettersson hävdade att Timbros tid var förbi förklarade hon också vad den nya sajten Politism skulle verka för. Inte någonstans i texten nämndes ordet “socialism”, som trots allt måste betraktas som deras egna politiska ideologi. Vad skulle kunna vara mer symptomatiskt än detta?

Timbro, vars tid tydligen var förbi, är alltid väldigt nyfikna på olika idéströmningar och tänkare inom liberalismen. Man kan utan problem diskutera så olika tänkare som Isaiah Berlin, Milton Friedman, Ayn Rand och Murray Rothbard. Allt är intressant, inget är förbjudet.

Detta gör att man får ett verktyg vänstern saknar: idéerna. Samhällsutvecklingen styrs av dessa. Étienne de La Boétie, David Hume och Ludwig von Mises betonade alla detta faktum. Och kriget om idéer är vänstern på väg att förlora.

Och de senaste åren har detta eskalerat. När Ron Pauls presidentkampanjer skapade en gräsrotsrörelse av unga i USA var det inte en populist de unga samlades kring utan en intellektuell. Paul har läst Mises, var god vän med Rothbard och har träffat Rand. Bakom honom står inte massa dollarmiljonärer utan en idéinriktad rörelse, det amerikanska Misesinstitutet. När de unga nu inte kan kampanja för Ron Paul ägnar de istället sin tid åt att förstå den österrikiska ekonomiska skolan och naturrättens filosofi.

Vänsterns problem är inte att den har fundamentalt fel, utan att det finns ett flertal väldigt smarta personer som har formulerat många argument som visar att vänstern har fel. Och när människor nu upptäcker dessa idéer ska det till väldigt mycket för att liberalismen inte ska segra.

Written by Benjamin Juhlin

september 11, 2013 at 06:31

Publicerat i Uncategorized

Socialdemokratin och revolutionen

leave a comment »

Socialdemokratin är en reformistisk rörelse. Istället för att verka för politisk förändring genom en våldsam revolution försöker de påverka genom parlamentariska metoder. Detta är ett av de tydligaste dragen i Socialdemokratin. När nuvarande Vänsterpartiet bildades ur en splittring med SAP 1917 rörde det sig om huruvida partiet borde försöka sitta i regering eller inte. Vänsterpartisterna tyckte det var en galen idé och kallade socialdemokraterna föraktfullt för “ministersocialister”. I grund och botten var det en fråga om reformism, om vägen framåt för Socialdemokratin var revolution eller val, våld eller parlamentarism.

Den senaste tiden (eller ja, nu var det ett tag sen men jag har jobbat och inte hunnit skriva) har det varit upplopp i några av Stockholms förorter. Många socialdemokrater har reagerat på ett sätt som varit märkligt ur ett reformistiskt perspektiv. I Svt Debatt från Almedalen gav Stefan Löfven ett svar som är representativt för de åsikter som många socialdemokrater haft om upploppen.

På frågan om “varför brinner det i förorterna” svarar Stefan Löfven först att “det är alltid fel att ta till våld”. Men han slutar inte där utan säger sen att “man måste orka hålla två tankar i huvudet och vi kan konstatera att vi har alldeles för stora klyftor i vårt samhälle”.

Löfven fördömer först våldet men sedan tillskriver han det en politisk mening, våldet handlar om klyftor. Med detta så erkänner han våldet som en politisk protest. Hans kommentar är representativ för vad andra socialdemokrater har sagt om händelserna i förorterna. Först ett fördömande av våldet och sedan en tillskrivning av politisk innebörd till det, en protest mot klyftor, nedskärningar, allianspolitik eller något liknande.

Detta är märkligt, som vi redan konstaterat är socialdemokratin en reformistisk rörelse. Vad beror då detta avsteg på? Har SAP slutat vara ett reformistiskt parti?

Nä, förklaringen går snarare att finna i att detta inte är en våldsam politisk protest mot samhällsordningen. Eller att socialdemokraterna inte tror att det är det. Om det verkligen var en våldsam politisk protest, ett förstadium till ännu mer våld, skulle socialdemokraterna då kunna erkänna att det var en politisk protest? Nej, det skulle man inte. Det skulle kräva att man var kommunister och ville störta makten med våld, men så är det inte. Låt mig visa det med några jämförelser.

2001 är det kravaller i Göteborg. Under globaliseringskritikens fana kastar demonstranter sten och slår sönder skyltfönster. Föreställ dig att Göran Persson efter detta förvisso var tydlig först med att fördöma våldet men efter det samtidigt erkände att det är viktigt att diskutera globaliseringen. Låter det bekant? Antagligen inte. Göran Persson kallade demonstranterna för fascister. Socialdemokraterna i Göteborg delade ut två tusen röda rosor till polisen. Avståndstagandet från demonstranterna var tydligt.

Man kan hävda att demonstranterna i Göteborg bara var där för att det var kul att slåss och att deras globaliseringskritik bara var en ursäkt. Men ursäkt eller inte, det fanns ett tydligt politiskt budskap. I och med det så hotades socialdemokraterna och deras reaktion var naturlig.

Ett annat exempel går att hämta lite längre tillbaka i historien. I Ådalen 1931 öppnar militären eld mot ett demonstrationståg som är på väg mot strejkbrytare. Fem personer skjuts ihjäl. Socialdemokraternas officiella bild av det som hände var att detta var ett verk av aggressiva kommunister och att Svenska Arbetsgivareföreningen var ansvariga för strejkbrytarna. Det var dessa grupper som var ansvariga för tragedin.

Denna historieskrivning är självklar då, för socialdemokraterna var kommunisterna ett stort hot. Man ville absolut inte ge kommunisterna någon skjuts. 40 år senare är dock situationen annorlunda. Nu börjar folkhemstanken vackla och kommunisterna är inte ett lika stort hot. Detta gör att man förändrar historieskrivningen och slutar prata om några aggressiva kommunister. Istället beskrivs Ådalshändelserna som en attack på arbetarrörelsen.

Poängen med båda dessa jämförelser är att visa Socialdemokratin agerar som en reformistisk rörelse. En revolution som föranletts av våldsamma politiska protester skulle minska, om inte avskaffa, socialdemokraternas makt. Detta vill partiet undvika och därför kommer man bara erkänna våld som en politisk metod om man inte tror att den är politisk. Allt annat vore självdestruktivt.

På detta ämne finns det väldigt bra statsvetenskaplig litteratur för den som är intresserad. Åsa Linderborg har skrivit avhandlingen “Socialdemokraterna skriver historia” om socialdemokraternas historieskrivning. Roger Johansson har i sin doktorsavhandling Kampen om historien tittat närmare på historieskrivningen om Ådalshändelserna.

Written by Benjamin Juhlin

juli 9, 2013 at 17:55

Publicerat i Övrigt

Fred och frihet

leave a comment »

Något som borde nämnas betydligt oftare än vad det görs är relationen mellan liberalism och för fred. Ludwig von Mises gjorde ett fantastiskt jobb, läs bland annat de mer sociologiska kapitlena i Human Action, när han förklarade att liberalismen driver fram fred. Genom arbetsdelning så kommer människor att tjäna på att handla med varandra och antalet konflikter kommer att minimeras. I ett socialistiskt samhälle råder ingen arbetsdelning utan det enda sättet att vinna är att göra det på någon annans bekostnad. Jag avslutar med ett citat av Mises själv.

Whoever wishes peace among peoples must fight statism.

Written by Benjamin Juhlin

juni 4, 2013 at 00:57

Publicerat i Uncategorized

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.